Om jag så måste vänta sjutton år till....

Då kom den då till slut en av försommarens mest efterlängtade begivenheter; Jackson Browne och David Lindley på Cirkus.

Hade jag väntat förgäves. absolut inte. Det hela började med två låtar med radarparet ensamma på scen, och se körde Lindley några låtar solo innan pausen. Även om jag måste erkänna att jag inte alltid, läs ganska ofta, förstår mig på hans musik, så är han ett geni. Han trakterar säkert minst en fem, sex, sju olika stränginstrument under kvällen. Det är en ära att få bevittna en sån talang. Ska väl också säga att han därför har en given plats som studiomusiker på, den där drömcd:n jag ska släppa. Ni vet den dagen åskan slagit ner i mig och jag kan sjunga som Bonnie Raitt eller Trisha Yearwood. Som ni förstår skenar min fantasi iväg ibland. Andra jag har tänkt mig ska få vara med är Lee Sklar, Eric Clapton, Vince Gill, Brad Paisley, Steve Winwood, Bruce Hornsby bara för att nämna några potentiella bandmedlemmar. Kanske dags att komma ner på jorden en stund.

Sen kom Jackson och hans band in på scen, först utan David som anslöt sig till gruppen ungefär efter halva tiden. Först körde de flera låtar från sista studioalbumet Time The Conqueror och sen kom det en lång rad av äldre pärlor föst ut var In The Shape Of A Heart. Vad som förvånade mig var att han varken sjöng The Pretender och att Browne & Lindley inte sjöng Call It A Loan som de skrivit tillsammans. Det som gjorde mig besviken är att jag inte fick höra Sky Blue And Black live den här gången heller. Den har varit en favorit sen CD:n I'm Alive kom 1993, och varje gång hoppas jag att han ska sjunga den, men alltid förgäves. Men om jag så ska vänta sjutton år till så ska jag göra det, hör du det Jackson.

I have no problem telling right from wrong.

Fiction from what's true.

No problem telling the dream from the dawn.

My problem is you,

waiting here for you.