Torsdag

Idag har jag varit hos frissan. Det är skönt när nån pysslar om en ett slag.

När jag kom höll hon på att lägga de sista lockarna på plats åt en kund. Jag ser att det ligger en bit avklippt hår med snodden kvar i min frisörs vagn. Och när kunden gått och hon kommer fram till mig ser jag att hon ser så allvarlig ut. Då berättar hon att damen före mig skulle börja cellgiftsbehandling dagen efter och min frisör var stakt berörd. Hade strax innan fått veta att min väninnas pappa var på bättringsvägen och han hade blivit flyttat till rehab närmare sina barn. Tänk så olika det kan vara. Kan i alla fall konstater att jag är nöjd med att ha blivit av med en massa hår. Att ha tjockt håt är inte alltid så skoj. Det lägger sig som en mössa efter tre veckor. Men hellre för mycket än för lite.

För ett tag sen så började en ny timmis hos oss, en söt ung kille. Han har också ett jobb vid sidan om som tar honom utomlands. Han berättade att när han vid ett tillfälle skulle checka in på ett hotell så hade det blivit något fel så de frågade efter Miss Lola. Det ska väl sägas att han är gay men Miss Lola är han verkligen inte. Men numera när vi träffas brukar vi sjunga "Her name was Lola, she was a showgirl..." Ni kanske kommer ihåg Cobacabana med Barry Manilow? Jag har en dålig ovanan att snabbt lära mig sångtexter och plocka fram dem i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Det är flera som påpekat att det är irriterande att de knappt sagt nåt och där trallar jag på någon textrad. Och du som följt denna blogg ett tag har säkert märkt att jag ofta har med citat ur olika sångtexter, det finns sånger som berör mig med sin poesi och en del skriver underfundiga texter som får mig att dra på smilbanden. Imorse lyssnade jag på en cd som det var länge sen jag lyssnat på. Jag kom ihåg när jag först hörde den. Jag var 20-25 nånting och gick igenom en tuff tid och speciellt en av sångerna kändes som om den var skriven just för mig. "They say you fall in no time at all, but you know they are wrong.... If you don't see what your love is worth noone ever will." Jackson Browne han kan verkligen uttrycka känslor så att man, åtminstone jag, kan känna mig igen i hans texter. När jag lyssnade på den imorse, så grät jag. Jag grät för den vilsna unga tjej jag var då. Så naiv och korkad som jag var. Visst jag skulle väl inte säga att inget av tvivlen och frågorna jag ställde mig då inte finns kvar. Men de kanske ser lite annorlunda ut. När jag var yngre var allt svart eller vitt, nu är mycket grått, och bara lite svart och vitt ute i kanterna. Tur att man kan växa och mogna, lite i alla fall.

Fredag imorgon och åter till jobbet. Bäst jag börjat tänka på refrängen så jag orkar upp imorgon. Simma lugnt.