Internationella Kvinnodagen

Hej!
Jag heter Katarina och jobbar inom äldreomsorgen.
Jag har varit verksam inom detta yrke i 20 år. Skrämmande, jag vet. Det värsta av allt var att jag under alla dessa år trott att jag var en viktig länk i omsorgen om våra gamla. Jag var också dum nog att tycka om mitt jobb. Men nu så vet jag bättre tack vare alla skriverier i press och det bemötandet jag får ute i samhället när jag nämner vad jag jobbar med. Nu så läser jag i tidningar och hör dagligdags på nyheterna att jag inte gör ett bra jobb och att jag missköter mina boende.
Så nu vill jag göra bot och bättring här och nu.
Jag lovar att aldrig mer känna yrkesstolthet, eller tro att jag besitter stor och värdefull kunskap inom mitt yrke.
Likaså ska jag aldrig klaga på att min lön är för låg. Det är ju ett kall och därför kan man jobba oavlönad. Att jag sliter ut min kropp med det tunga jobbet jag gör, det är bara en bonus. Här ska jag slita i mitt anletes svett med ett ständigt leende på läpparna när jag tänker på min ömma nacke och onda rygg. Smärta är ju trots allt till för att vi ska stärka vår karaktär.
Inte heller ska jag förvänta mig några positiva kommentarer från överordnade, kollegor, boende eller anhöriga. Nej, snarare ska jag gå med böjt huvud och tacksamt ta emot hugg och slag i form av minskad budget, vilket innebär minskad personalstyrka och tyngre arbetsbörda. Jag tar tacksamt emot socialstyrelsens ökade krav på effektivisering. De pensionärer jag har omsorg om har ju absolut inga behov av att jag ser och bekräftar dem. Allt de kräver är jag hjälper dem med morgonbestyren och ser till att de får mat, sedan ska jag skyndsamt och glatt tvätta, städa och gå och handla. Vet ju att de får sina behov tillgodosedda av de sina. Sen att dotter Stina bor i Katmandu och kommer hem var fjärde år det är inget jag behöver ta hänsyn till, eller att dementa Dagobert inte har några vänner eller släkt kvar i livet, behöver jag inte heller bekymra mig om. Däremot Lisa som får besök av sina tre söner flera gånger i veckan, henne ska jag ta extra väl hand om, det lovar jag. För tänk om inte senaste numret av Svensk Damtidning ligger till höger om sängen utan på vardagsrumsbordet, då kan jag bli anmäld till socialstyrelsen för bristande omsorg. Men jag tar varje motgång med ett leende, för jag förstår ju inte bättre.
Ingen ska heller någonsin få tro att jag är intelligent och har egna behov och åsikter. Inte förväntar sig väl någon att jag har läst en bok av en författare som fått Nobelpriset eller att jag besitter kunskaper i språk eller världspolitik. Nej, snarare tror de att jag läser Vita Serien, den som ni vet är ju full av långa, mörka och sexiga geriatriker. Och en sån som jag tycker naturligtvis att Big Brother är det bästa på TV sen Lennart Hyland.
Aldrig mer ska jag heller säga att jag inte kan ställa upp då det saknas personal på arbetet. Ödmjukt ställer jag upp och låter min familj och mina vänner stå åtsidan. Jobbet är mitt kall och de övriga endast en privat angelägenhet. Att det sedan fattas personal så gott som var och varannan dag, det är sådant som gör livet så härligt och oförutsägbart.
Fallskärmar har vi gott om inom äldreomsorgen, de kommer i form av förtidspension och nedläggningar. Den ekonomiska kompensationen är enorm. Jobba hela din uppsägning och hoppas sen att du får en driftig och kompetent arbetsförmedlare som har förbarmande över dig och din situation. Dit ska jag nu och fråga om de har några kurser i hur man blir populär miljonär. Önska mig lycka till!

Katarina

Tidigare stolt vårdbiträde